tisdag 16 september 2014

Efter valet 2014 – några tankar

Ja, så är valet över för den här gången och hela Sverige är chockat över utgången. Trots att man (lika med journalister, kulturpersonligheter, idrottsmän, politiker, korvbrödsbagare och alla andra) gjorde allt för att smutskasta och varna för Sverigedemokraterna, så fick detta parti 13 procent (12,9 om man skall vara noggrann) av rösterna i hela riket. Och inte nog med det, SD blev tredje största parti. Före valet tävlade SD med MP om vem som skulle bli det tredje största partiet och nu blev SD nästan dubbelt så stora som MP. I kväll, när jag zappade lite mellan olika tv-kanaler, var studiosofforna fulla av paneler som intervjuade olika politiker och som sedan diskuterade dessa intervjuer med olika experter. Hur kunde det gå så här?

"Visa att du är en av #87procent" genom att lägga upp en selfie på dig själv, skriver Aftonbladet.
Man har varit noga med att påpeka att även om SD mer än fördubblade sina mandat så var det trots allt 87 procent ”som inte röstade på deras människosyn”. Aftonbladet föreslog t o m (se bilden ovan) att alla svenskar (dvs alla goda svenskar som definitionsmässigt avskyr SD) borde skriva 87 på handen och sedan ta en selfie (som det numera heter) och lägga ut på Facebook och andra sociala plattformar. För att visa hur goda de är. Det känns lite frestande att då också påpeka att det var 93,2 procent som inte röstade på MP och 96,9 procent som inte röstade på F!. Plus att 75,8 procent valde att inte rösta på M och 68,8 procent valde att inte rösta på S.

Man river sig i sina huvuden och förstår ingenting. Dvs, det finns journalister som tycks förstå en del och också uttrycker det, men dessa drunknar i mängden av artister som jonglerar sina tankar på de hjärndödas stora teaterscen. Flera har frågat sig varför de skandaler inom SD som man försökte vaska fram dagarna innan valet inte tog luften ur SD. För det första handlade det mest om stormar i vattenglas. De flesta avslöjanden rörde dessutom sådant som hänt för länge sedan. Dagen innan, eller var det två dagar innan, valet avslöjades att Jimmy Åkesson är spelberoende och att han spelat bort ungefär en halv miljon på nätcasino. Det verkar ju i och för sig vara en svaghet att slänga bort så mycket pengar på något så meningslöst, men han har inte gjort något olagligt och han har inte spelat bort andras pengar. Sedan kan man ju fundera över hur man fått reda på detta (förmodligen är det sant, eftersom Åkesson inte förnekat det). Det måste ju vara någon som hackat sig in i nätcasinots databas eller som gjort något annat olagligt på Internet. Om polisen på något olagligt sätt skulle få fram graverande fakta mot en bov, så får dessa inte användas, även om de är sanna. Man tycker att samma sak borde gälla den som olagligt gräver fram fakta på det här sättet. Men journalister tycks stå över lagen, i sina egna ögon i alla fall.

Dessutom kan jag i viss mån förstå Åkesson. Han är ju Sveriges mest hatade person just nu. Föraktad av alla kändisar, kulturpersonligheter, politiker, journalister etc, etc (och om någon känd person inte skulle förakta honom, skulle vederbörande omedelbart förpassas ut i kylan) och baktalad och hotad och jag vet inte vad. Utan att göra några andra jämförelser så påminner det lite grand om förföljelsen mot Ulf Ekman på 1980- och 1990-talet (observera, jag sade, ”utan att göra några andra jämförelser”). Även om Jimmy Åkesson ser lugn ut i alla intervjuer är det säkert en tung börda att bära och kräver stort personligt mod och stor integritet (oavsett vad man sedan tycker om hans åsikter). Kanske är nätspelande en flykt från verkligheten. Åkesson kan ju knappast gå ut på stan och roa sig. Det vore säkert både farligt och obehagligt (även om han har livvakt med sig), och nätcasino kan man spela hemma. Och det är säkert avkopplande. Som att gå in i en annan värld. En flykt från en jobbig vardag.

(En läsare hade följande kommentar till det jag skriver om Åkessons spelande: "En liten reflektion från ditt senaste inlägg där du nämner Jimmie Åkessons spelande på nätcasino: han har väl OMSATT, inte SPELAT BORT, en halv miljon?! En viss skillnad... han kanske t.o.m. gått på plus?" Och visst kan det vara så. Man kan under alla förhållanden vara säker på att media vinklar till det så negativt som det bara går i allt de skriver om Åkesson. Jag läste f ö att Åkesson åtminstone någon gång vunnit en storvinst under sitt spelande.)

Något mer hittade man inte (hade man gjort det kan vi nog vara säkra på att detta skulle basunerats ut med största löpsedelstypsnittet). Förvisso har man hittat en del domar och sådana saker mot olika företrädare för SD runt om i landet, men sådant kan man nog hitta i alla partier. Någon som blivit arg på att man inte granskat de andra partierna på samma sätt har roat sig med att ställa samman en lista över politiker, som dömts för brott sedan 2004, från de av Godhetskören tillåtna partierna (listan inkluderar inte politiker som har skulder hos Kronofogden eller som blamerat sig med olämpliga uttalanden – det finns många exempel på företrädare från olika partier som uttalat t ex starkt antisemitiska åsikter). Jag garanterar inte listans korrekthet, men allt går att kontrollera om man vill. Domar är ju offentliga handlingar.

”Hur kunde SD gå så framåt med tanke på allt negativt som skrivits om dem och hur de särbehandlats negativt i alla sammanhang?” Ja, några journalister har faktiskt insett sanningen, nämligen att eftersom många människor vet hur negativa (och orättfärdiga och vinklade) media är när det gäller SD (och mycket annat också för den delen; Israel, kristna, Livets Ord etc), så är sådana här skriverier inget att bry sig om. Förmodligen har den mediala behandlingen av SD gjort att många människor ser SD som en underdog, som är stigmatiserad och förföljd. Och då reagerar människor genom att ta parti för SD. Media har med andra ord bundit ris åt sin egen rygg. Alla som kunde tänka sig att rösta på SD visste att media skulle försöka få fram en skandal alldeles innan valet bara för att sänka SD. Så därmed hade det vapnet mist sin kraft. Och därmed föll media på eget grepp. Vilket är rätt åt dem!

Intressant är att få kommentatorer och experter har försökt förklara SD:s framgång med den mest uppenbara förklaringen, nämligen att det finns allt fler människor i vårt land som är genuint oroade över den stora inströmningen av framför allt muslimer. Vad detta skall få för konsekvenser, inte bara ekonomiskt, utan när det gäller brottslighet (vissa invandrargrupper är groteskt överrepresenterade när det gäller exempelvis våldsbrott), otrygghet och mycket, mycket annat. Och att detta faktiskt inte handlar om rasism. Det tycks nästan som att överhuvudtaget oroa sig för Sveriges framtid automatiskt definieras som ett uttryck för grov rasism. Och det är ju bara dumheter. Det är inte ens värt att ta på allvar.

När man granskar flödet av väljare mellan de olika partierna så visar det sig att M har förlorat 26 procent (tror jag det var) av sina väljare i förra valet till SD. Jag ser det som Reinfeldts eget fel. Han missbedömde människor och var en dålig taktiker. I sitt sista sommartal så erkände han att invandringen till Sverige skulle komma att kosta pengar, mycket pengar och att detta skulle påverka vår välfärd. Och han bad människor att öppna sina hjärtan och plånböcker för de som har det svårt. Och visst, det är en fin uppmaning. Men man kan hjälpa människor utan att omvandla Sverige till en islamistisk stat (som det kommer att bli om invandringen fortsätter oförändrat). Skulle vi hjälpa människor på plats, skulle vi kunna hjälpa mångdubbelt fler utan att förstöra vårt eget land. Vilket vi håller på med just nu.

Reinfeldt har genom sin ansvarslösa invandringspolitik, där han prioriterat andra människors bästa framför svenska folkets bästa (vilket är trolöshet mot huvudman), lett vårt land in i en oerhört farlig situation. Men, oavsett hans personliga åsikter kunde han ha varit lite mer taktisk. Då hade han förmodligen inte förlorat lika många väljare. Han kunde t ex i sitt sommartal sagt något i stil med,
Jag vet att det finns många människor som är djupt oroade över den stora invandringen till Sverige just nu. Jag är övertygade att det handlar om en äkta och ärlig oro. Men samtidigt måste vi under en så här svår situation göra vår plikt som medmänniskor. Jag lovar att försöka göra allt för att vi skall kunna lösa den här situationen på bästa sätt, så att Sverige inte kommer att skadas ekonomiskt.
Eller något liknande. Jag är övertygad om att betydligt färre tidigare M-väljare hade röstat på SD i det här valet om han uttryckt sig mer taktiskt. Reinfeldt har gång på gång uttryckt förakt gentemot SD:s väljare (han har också uttryckt förakt mot Sverige och bl a sagt att innan invandrarna kom hit fanns bara barbari här) och förklarat att de som röstar på SD är missunnsamma och rasistiska. Aldrig någonsin (vad jag vet) har han erkänt att det finns många människor i Sverige som känner en växande oro inför de skaror av muslimer som slår sig ned i vårt land. Aldrig har han uttryckt någon förståelse för vanliga människor. Hur de tänker och känner. Han har inte tagit människors oro på allvar. Det är en skillnad på att bo på Södermalm i Stockholm, där det inte finns några muslimska invandrare, och att bo i ett litet samhället i Skåne med 800 invånare som tvingats ta emot 300 invandrare, och sedan på nära håll fått se följderna av multikulturalismen, när två inkompatibla kulturer möts och där den ena kulturen (islam) är oförmögen och ovillig att på något som helst sätt kompromissa med den redan existerande kulturen (den svenska). Reinfeldt har varit totalt oförstående när det gäller vanliga människor och deras oro för Sveriges framtid.

Idag har man kunnat ta del av valresultaten kommun för kommun (Aftonbladet har en utmärkt sökmotor för detta) och man ser då att F! har sitt starkaste fäste på Södermalm i Stockholm (vilket bekräftar det jag skrivit i artikel efter artikel). I Maria 13 Mariaberget Ö, dvs själva epicentrum (styrka 9 på godhetsskalan) av Godhetskören fördelades rösterna till Riksdagen på följande sätt:
V 10,3%, MP 27,0%, F! 16,6% SD 2,6%
Knappast representativt för Sverige, eller hur?. Jag skrattade faktiskt högt när jag såg de här siffrorna. Denna patetiska stadsdel (som jag förvisso älskar – det är min favoritstadsdel i Stockholm och jag har bott där i många år) med sin rödvinspimplande salongsvänster och sina stödgalor för Ships to Gaza och Hata Israel. Och sitt genuina förakt för alla åsikter som man själv inte delar. Vänsterintellektualismens själva högborg. Där alla tycker lika och där man bara träffar människor med de rätta åsikterna, vilka läser de rätta böckerna, prenumererar på de rätta tidningarna och lyssnar på den rätta musiken (dvs badar i allt som är inne just nu). Och där den som har fel åsikter ändå aldrig skulle våga berätta vad de verkligen tycker, av rädsla för att bli utfrusna ur gemenskapen. Dvs ett samhälle som starkt påminner om den forna Sovjetstaten, där nästan allting baserades på lögn och propaganda. Där kom förtrycket uppifrån, medan det på Södermalm (och Sverige rent generellt) kommer från människorna själva. Den senare formen av (själv)förtryck kallas grupptryck.

I vilka kommuner har då SD sina starkaste fästen? Ja bl a i många skånska kommuner. I t ex Svalöv fördelades rösterna enligt följande:
S 22,3%, M 12,4%, SD 18,8%
Och Örkelljunga
S 19,6%, M 10,6%, SD 23,2%
I dessa två samhällen är alltså SD nästa största respektive största parti.

Hur kan man då förklara denna diskrepans mellan Söders charmiga höjder och Skåne? Tja, det är nog inte så svårt. I många kommuner i Skåne har man konfronterats med verkligheten. Man har med egna ögon kunnat observera mångkulturens alla problem. I min förra artikel skrev jag om Målilla i Småland och om de problem som den stora invandringen medfört med nedskräpning, förstörelse, hur invandrare tränger sig före i köer, snattar etc, etc (islam är ju inte den religion som direkt uppmanar sin anhängare att anpassa sig – tvärtom så uppmanar den sina anhängare att ta för sig, de tillhör ju herrefolket som skall erövra hela världen). När man ser sådant på nära håll så inser man Sveriges framtid när vi har en majoritet av muslimer här (vilket vi kommer att ha vare sig vi vill eller ej). Och då kanske man väljer det enda parti som överhuvudtaget vågar tala om dessa svåra frågor.

De som bor på Södermalm och liknande ställen har aldrig sett mångkulturen på nära håll. För dem handlar det om en romantisk dröm om ett spännande, färgrikt samhälle, fullt av valmöjligheter. Problemet är att när islam väl blir i majoritet i vårt land, så upphör all valfrihet och alla måste ordna in sig i ledet (eller halshuggas – IS visar vad islam kommer att innebära även i Europa). Godhetskören på Södermalm har ingen aning om vad islam är för något och vad som väntar Sverige om 40 år. Ingen som helst aning. Och de skulle aldrig komma på tanken att själva undersöka islam. Det vore att kränka muslimerna. Och man behöver ju inte heller granska islam, eftersom Aftonbladet garanterar att islam tillhör de goda krafterna på vår planet. Och då är det ju så! Journalisterna nitälskar ju, som vi alla vet, för Sanningen. För mig innebär f ö att rösta på F! något ofattbart. Jag förstår inte hur någon kan ta ett sådant parti på allvar (om det nu inte bara handlar om taktik- eller missnöjesröstning).

Nåja, detta om detta. Avslutningsvis så har de goda partierna klart uttalat att de inte på något sätt kommer att inkludera SD i politiken. Inte direkt smart. Jag förutspår att SD av detta skäl kommer att få minst 20 procent i nästa val (eller mer), eftersom folk blir arga på en sådan bristande demokrati. Att totalt försöka negligera det tredje största partiet, dvs 13 procent av Sveriges befolkning, är ett allvarligt brott mot demokratins principer. Stefan Löfvén, tillträdande statsminister, har klart uttalat att han inte kommer att ha något med SD att göra. Han vann dock en poäng hos mig i och med att han vägrade att ta in V i regeringen. Om man nu anklagar SD för deras förflutna, vad skall man då säga om V, som i alla år stödde Sovjetunionen. Ett land som mördade 100 miljoner av sin egen befolkning (och miljontals människor i sina satellitländer, som Polen, Baltikum etc)? Kanske insåg Löfvén i alla fall att hans hårda attityd mot SD skulle vara inkonsekvent om han samtidigt hårdflörtade med V. Det ger jag honom en poäng för. Ärligt talat tycker jag betydligt bättre om Löfvén än om Reinfeldt.

I en intervju i danska Berlingske Tidene uttryckte Dansk Folkeparti förvåning över att inget parti vill samarbeta med SD trots deras starka valresultat. Partiets talesman Kristian Thulesen Dahl säger:
Demokratin blir inte respekterad. Det är obegripligt att övriga partier kan hålla SD utan inflytande. Man respekterar inte väljarna och tittar bort från resultatet. Det är odemokratiskt.
Ja man säger t o m i intervjun att det är ”groteskt” att SD hålls utanför. Nu kan ju inte detta fortgå hur länge som helst. I nästa val (eller om det blir ett eventuellt omval, vilket en del tror) så kommer med all sannolikhet SD att få ännu fler röster. Och förr eller senare kommer konsekvenserna av invandringen (både de ekonomiska och de kulturella/samhälleliga) att komma ikapp. Man kan inte bortse från verkligheten hur länge som helst. Till slut blir differensen mellan den politiskt korrekta verklighetsbeskrivningen (som inte bygger på sanning utan på önsketänkande) och sanningen så stor att den politiska korrekthetens falska världsbild rasar som ett korthus.

En del kommentatorer har talat om ett splittrat Sverige efter valet. Och det är nog profetiskt. När man ser vilka starka känslor som nu rivs upp med anledning av valresultatet, antar man i förlängningen livslånga vänskapsrelationer som bryts, äktenskap som upplöses och vänskap och kärlek som övergår i hat på grund av olika syn på invandring etc. Jag läste i Aftonbladet om en kvinna som beskrev hur hennes kärlek till sin man avtog alltmer varje gång han uttryckte stöd för SD. Inget hat är så starkt som det mellan personer som haft en nära relation. Just därför att man känner sig personligt sviken när man glider ifrån varandra. Därför är inbördeskrig (där grannar, ja kanske familjemedlemmer, strider mot varandra) ofta mycket grymmare än konventionella krig (där soldater som inte känner varandra skjuter på varandra – i allmänhet hatar de inte varandra, utan gör bara sitt jobb). Gode Gud bevara Sverige från ett framtida inbördeskrig!

Även om vi nu inte går mot ett inbördeskrig så kan mycket väl klyftorna mellan olika grupper i samhället till slut bli så stora att landet faller sönder. Här har våra politiker att stort ansvar. Bl a genom att inte exkludera 13 procent av Sveriges befolkning från varje form av inflytande (i själva verket visar en del statistik att det är betydligt fler som stöder SD:s syn på invandring, även om de inte röstar på SD – det kan röra sig om kanske upp mot 50 procent). Hittills finns inga tecken på att våra politiker kommer att ta ett sådant ansvar. De har fullt upp med att kråma sig på Godhetens teraterscen och visa upp sin fantastiska godhet (som bara ser ut som godhet, men i själva verket är destruktivitet) och stora tolerans (som inte inkluderar den som har en avvikande åsikt).